Inlägg

Kopparverksdirektören som försvann

/i /av

Han lade grunden för det som skulle bli en av Kalmar läns mest förorenade platser. Men direktör Thure Lindblom har inte bara Oskarshamns ­kopparverk på sitt samvete. På 1920-talet skapade han stora rubriker med sitt försvinnande och dess orsak.

I polisens underrättelser kring efterlysta personer från lördagen den 30 augusti 1924 beskrivs Thure Lindblom bland annat som rätt fet, med ljusgult hår och dito mustascher samt nästan vita ögonbryn, rödbrusigt ansikte och ”lufsig” gång. Då hade bergsingenjören och direk-tören för Oskarshamns kopparverk varit försvunnen i tio dagar.

– Det var en ganska nedsättande beskrivning av Lindblom. Annat var det när han kom till Oskarshamn 1915, berättar lokalhistoriker Thomas Gren som är väl insatt i direktörens öde.

Bergsingenjör Lindblom kom närmast från Boliden i Västerbotten och hade via familjen Wallenbergs försorg hamnat i Oskarshamn med uppgift att starta och bygga upp kopparverket. Inledningsvis handlade det om att köpa mark och ordna bygglov för såväl fabriksbyggnader som kajanläggning och direktörsbostad.

– Eftersom verket skulle förses med koppar som transporterades sjövägen från Orklagruva i norska Trondheim fann han marken intill dåvarande Månskensviken som lämplig för verksamheten. Direktörsbostaden uppfördes ett stycke därifrån och inrymmer idag Hotell Adel, förklarar Thomas Gren.

Oskarshamns kopparverk i full drift med personalbostäder i förgrunden. Så småningom skulle verket utökas med ytterligare en skorsten.

Mystiskt försvinnande

1918 stod fabriken färdig och verksamheten inleddes med Lindblom vid rodret. Utåt sett verkade allt vara i sin ordning. Den 20 augusti 1924 skriver dock Oskarshamns-Posten om ett mystiskt försvinnande. Direktören för kopparverket hade gått upp i rök utan att lämna några som helst spår efter sig.

– Trots att personal från kopparverket gick skallgång kunde man inte hitta något som tydde på vad som hänt. Det misstänktes att han hade drabbats av plötslig sinnesförvirring.

Thomas Gren berättar att polisen fick in en mängd tips. Bland annat att Lindblom, som även var finsk vicekonsul, hade setts i hamnen där det låg ett fartyg med destination Helsingfors, att han hade siktats på Näset norr om Vånevik där det även hade hörts skottlossning, att han varit sedd i Borgholm samt på tåget mot Ruda. Men någon kopparverksdirektör gick inte att finna.

Polisens efterlysning av kopparverksdirektör Thure Lindblom.

Förskingringar

En sedan tidigare planerad revision på kopparverket några dagar senare gav dock förklaring och orsak till försvinnandet. Revisionen visade att cirka 100 000 kronor, drygt 2,8 miljoner i dagens penningvärde, hade förskingrats under en femårsperiod. I avsaknad av Thure Lindblom anhölls och dömdes kopparverkets kamrer Hellström för medhjälp till ett års fängelse.

– Trots polisens riksomfattande efterlysning fick man dock inga konkreta tips kring direktörens försvinnande. Det skulle dröja drygt ett år innan fallet fick sin dramatiska upplösning, berättar Thomas Gren.

Likfynd

Det var den 5 oktober 1925 som polisen fick uppgifter om ett sensationellt likfynd. Drängen Carl -Svensson i Sörvik var i full färd med att plöja en åker intill Klinteskogen när han blev nödgad att göra sig ett ärende i skogen. 

– I ett gryt mellan några större stenblock fann han likresterna av en mansperson.

När Stadsfiskal Eriksson och landsfiskal Andersson kom till platsen kunde de konstatera att huvudet var borta och att det inte heller återstod så mycket av övriga kroppen. I en kavajficka hittade de dock ett cigarrfodral märkt T Lindblom samt en vigselring och ett brev till hustrun som bidrog till att säkerställa identiteten på liket.

– Intill kroppen hittade man även en revolver med säkrat magasin samt en fickflaska med öppen kork. Den troliga dödsorsaken var nog att han hade druckit upp innehållet i flaskan som var någon form av gift. När Thure Lindblom insåg att hans skumraskaffärer snart skulle uppdagas tog han antagligen tåget mot Ruda, klev av i Skorpetorp och vandrade rätt in i skogen tills han hittade en lämplig plats att avsluta sitt liv på, konstaterar Thomas Gren.

Fru Lindblom och de båda sönerna lämnade snabbt Oskarshamn till förmån för Lidingö efter försvinnandet. Kroppen efter kopparverksdirektören begravdes också på annan plats.

– Ture Lindblom lämnade inget vidare gott eftermäle i Oskarshamn. Kopparverket förvärvades så småningom av Reymersholmsbolaget som ändrade inriktning till kemisk industri. Verksamheten avslutades 1969 och kvar blev en av länets mest förorenade platser.

Numera huserar Hotell Adel i den tidigare direktörsbostaden som uppfördes till Thure Lindblom.

Svårt att hitta

Thomas Gren betonar att det så kallade ”Lindblommegrytet”, där kvarlevorna av direktören hittades, fortfarande finns kvar. Lokaliseringen är det dock få som känner till idag, då de tidigare kringliggande åkrarna sedan länge är igenvuxna. De förskingrade pengarna har heller aldrig återfunnits. Thure Lindblom levde utåt sett ett anspråkslöst liv och torde inte ha satt sprätt på den stora penningsumman innan han gick sitt öde till mötes.

– Det finns en skröna kring att han hade pengarna med sig och gömde dem någonstans i skogen innan han tog sitt liv. Men det är, som sagt, bara en skröna…

Text: Mikael Bergkvist

Foto: Curt-Robert Lindqvist

Myten om julmusten

/i /av

Tidigare fanns en uppfattning om att julmusten var en dryck som Oskarshamns Saft och Vattenfabrik komponerat och lanserat. Men sanningen visade sig vara en annan. 

Visst tillverkades och såldes drycken av nämnda bryggeri. Detta framgår av välformulerade annonser i både Oskarshamns-Posten och Oskarshamns-Tidningen.

Även i boken med titeln Oskarshamn 1856-1956, utgiven till minne av stadens 100-årsjubileum, finns följande uppgifter om julmusten:

”Noteras bör att fabriken 1926 lanserade den så kallade ”julmusten”, en produkt som fort blev populär och vars tillverkning snart upptogs av andra bryggerier i landet”. 

Men uppgiften att Oskarshamns Saft- och Vattenfabrik lanserade julmusten 1926 är felaktig. Nu är det klarlagt och myten kan avlivas. 

Receptet till julmusten komponerades av bryggaren och kemisten Harry Roberts. Han var son till ägaren av läskedrycksföretaget Roberts i Örebro. Örebroföretaget grundades år 1910 och lanserade julmusten som ett alkoholfritt alternativ till porter och öl år 1922. Även läskedryckerna Champis och Pommac är produkter som lanserats av Harry Roberts i Örebro. 

De bryggerier i landet som producerar julmust använder än idag Roberts AB:s patenterade essensrecept för julmust. Även Oskarshamns Saft- och Vattenfabrik lär ha använt Harry Roberts essens vid sin tillverkning av julmust. 

Text: Thomas Gren

Då gällde julefriden i Oskarshamn

/i /av

Under 1870-talet blåstes julefriden i Oskarshamn in med en fanfar från Salutorget, i dag kallat för Lilla Torget. En frid som skulle vara över hela julhelgen.

Innan Sverige var ett enat land gällde de så kallade landskapslagarna. Äldst var Västgötalagen som tros vara författad runt år 1225. I vår trakt gällde Tiohäradslagen även kallad Smålandslagen. I alla landskapslagarna omnämns julfriden och de gällande fridbestämmelserna. 

Enligt Smålandslagen skulle julefriden ringas in klockan 12 på julafton. Regler för julefriden kom att leva kvar lång fram i tiden. Under 1870-talet blåstes julefriden i Oskarshamn in med en fanfar från Salutorget, i dag kallat för Lilla Torget. 

Sällskapet Jultomten

Samma dag firade sällskapet Jultomten sin julfest. Efter fanfaren samlades sällskapet och inbjudna på Hotell Kung Oscar. Det var i första hand en julfest som ordnades för de fattigaste barnen i staden. Av sällskapet Jultomtens stadgar framgår att sällskapets mål var att bekosta nya kläder åt de allra fattigaste barnen i staden. 

På Hotell Kung Oscar ställas de nyekiperade barnen upp på led. Därefter bjöds på mat och julgransplundring. Festen avslutades med ringdans. 

Hunger och svält

Det var en tid med stor fattigdom och många barn och även föräldrar hungrade och svalt. De sista åren av 1860-talet präglades av missväxt som även påverkade stadens befolkning med hunger och svält som följd.

Många stadsbor lämnade ekonomiskt stöd till sällskapet Jultomten. År 1904 lämnade en stadsbo som önskade vara anonym 1000 kronor till sällskapets verksamhet. I Oskarshamn levde sällskapet Jultomten kvar långt fram i tiden. Sällskap av detta slag fanns i ytterligare några svenska städer. 

Text: Thomas Gren

Foto: Thomas Gren, arkivbild

Kusliga spökupplevelser i Oskarshamn

/i /av

När mörkret sänkte sig över stadsdelen Gröndal hösten 1887 spökade det förskräckligt i ett hus intill Gröndals­gatan. Varken föräldrar eller barn som bodde i huset fick någon ro för de hiskeliga gastar som under nattens ­timmar uppvaktade familjen.

Ibland var det stora gubbar med mästermansbilor på axeln i sällskap med små flickebarn som skrämde de stackars människorna. Ibland var det andra otäcka figurer som visade sig.

För att slippa besök av nattgästerna hade hustrun kommit på den originella idén att på ytterdörren sätta upp en skrivelse med följande innehåll: ”Jag Anna Wilhelmina är icke hemma i natt och jag Emelie Adele, dotter i familjen, är inte heller hemma”.

Ett antal spökplatser

Gröndal var bara en av flera platser för spökupplevelser i Oskarshamn. I stadens omgivningar fanns några platser där bostadshus var bebodda av spöken.

Vita damen i Orrängen har också sin givna plats när det handlar om det moderna spökeriet i Oskarshamn. Hon hade sin hemvist i en av de större villorna i stadsdelen men syntes även skrida fram över de välkrattade promenadgångarna på kyrkogården vid midnattstid.

Gröndalsgatan med varvsbyggnader till vänster och kopparverket i fonden. I bostadshusen intill gatan bodde några familjer som hade hemsökts av spöken.

Det hemsökta envåningshuset

Senare under hösten 1887, vid slutet av oktober månad, avled en för många stadsbor välkänd person. Det var biljettförsäljerskan och affischörskan änkefru Alicia Lundin som lämnat det jordiska. Under sista tiden av sin levnad bodde hon i ett litet envåningshus vid Dammgatan centralt i Oskarshamn. Efter fru Lundins död stod huset obebott fram till årsskiftet 1888.

I december månad hade underliga rykten börjat cirkulera om detta hus. Man hade trots att huset var obebott sett ljus lysa i rummen och även besynnerliga ljud hade hörts därifrån. Några spökgestalter hade också visat sig i fönstren.

Följden blev att husägaren inte kunde finna någon ny hyresgäst. Då tog en annan gift kvinna mod till sig och hyrde och flyttade in i huset på nyåret med sina små barn. Hon förklarade att hon inte fruktade några spöken. Men hon fick uppleva något helt annat.

Första natten i huset, vid midnatt, började ett förskräckligt liv. Jämrande läten steg upp från källaren under huset, sängen som kvinnan låg i lyftes upp i alla fyra hörnen och sköts av osynliga händer framåt i rummet.

En nattvandrande stadsbo som passerat huset berättade att den avlidne fru Lundin själv visat sig i ett fönster. Följden blev att den vettskrämda kvinnan följande dag tog barnen med sig och huvudstupa flyttade ut ur huset.

Vy över Dammgatan med mera. I bildens mitt ligger spökhuset som fru Alicia Lundin ägde.

Utryckningen

Nu grep ordningsmakten in och två poliskonstaplar beordrades att tillbringa en natt i det förskräckliga huset. Det hjälpte inte att de tillhörde ordningsmakten. Det spökade skoningslöst och konstaplarna vågade inte tala om allt det ohyggliga de under nattens timmar fått uppleva.

Poliskonstaplarna avslöjade dock att de hört fru Lundins röst som yttrade. ”För själ och pina bär bort säcken med dödskallarna och benen som finns under golvet”.

Det gamla huset vid Dammgatan stod sedan obebott några år innan det revs.

Text: Thomas Gren

Foto: Thomas Gren, Arkivbild

Oväntat besök i skuggan av kriget

/i /av

En våldsam skottlossning i morgondimman på Östersjön fick oväntade följder.

Mitt under brinnande världskrig kom ett tyskt militärfartyg till Oskarshamn.

Bakgrunden till händelsen var följande. Den 2 juli 1915 var det tyska minfartyget Albatross tillsammans med systerfartyget Augsburg på väg söderut i Östersjön. Under natten hade fartygen minerat ett stort område i Finska viken. Minorna skulle förhindra ryska marinen att ta sig söderut i Östersjön.                                                                                                  

Ombord på Albatross fanns en besättning om 238 personer. Klockan 06.15 blev Albatross beskjuten av fyra ryska pansarskepp. Med hjälp av morgondimman hade pansarskeppen lyckats hålla sig dolda tills de kom inom skotthåll. De ryska granaterna började falla över den flyende Albatross som lade om kursen mot svenskt territorium.

De ryska fartygen fortsatte eldgivningen på svenskt vatten. Albatross blev svårt sönderskjuten och sattes på grund utanför Östergarn på Gotland. Av besättningen var 26 döda och 51 svårt skadade. Två av de skadade dog under transporten till lasarettet i Roma. De döda begravdes i en massgrav kvällen den 2 juli vid Östergarns kyrka.

Maskinrummet på min­kryssaren Albatross.

Fartygsbogseringen

Den första oktober 1915 bogserades fartyget, eskorterat av den svenska marinen till Oskarshamn. Av besättningen avsattes ett fyrtiotal man till uppgift att hålla materielen i Albatross i stånd. Resten av besättningen internerades först på Gotland men flyttades 1917 till en förläggning i Skillingaryd. Fartyget bevakades av 30 man från kungliga Smålands husarregemente.

Fartyget bevakades från början av en skvadron husarer från Eksjö. Här är bevakningsstyrkan uppställd på Norra torget. Husarerna byttes senare ut mot en vaktstyrka från Kalmar regemente.

De byttes senare ut mot ett manskap från Kalmar regemente. De tyska officerarna som fanns ombord på Albatross hade tillåtelse att röra sig fritt på stadens gator. Flera av besättningsmännen kom in i stadens sällskapsliv och några kom att bilda familj tillsammans med Oskarshamnsflickor.

Bevakningen av Albatross utfördes en tid av en vaktstyrka från Kalmar regemente.

Rymningsbenägna tyskar

Det hände också att delar av det tyska manskapet rymde. Sju tyskar lyckades med hjälp av fartyg och tågtransport rymma tillbaka till Tyskland. En officer promenerade till Rotvik norr om Oskarshamn. Där hade rymlingen kommit överens med en stadsbo om en segeltur ut mot Öland där han blev upphämtad av ett tyskt fartyg.

Vid ett tillfälle gömde sig en rymling ombord på ett fartyg som var i färd med att lämna hamnen. Den svenska bevakningen som gjorde upptäckten såg till att rymlingen förpassades till interneringslägret i Skillingaryd.

Albatross återfärd till Tyskland via Karlskrona startade den 30 november 1918. Fartyget skrotades i Tyskland 1921.

Text: Thomas Gren

Foto: Thomas Gren, Arkivbild

Sjöfärder till mytomspunnen ö

/i /av

Nationalparken Blå Jungfrun är ett av Oskarshamns ­intressantaste besöksmål och har lockat resenärer ­under lång tid. Sedan mitten av 1950-talet har reguljära turer ­trafikerat den mytomspunna ön under sommarhalvåret.

Blå Jungfruns granitkupol reser sig 86 meter över havet och bjuder på en vidunderlig utsikt från toppen. I öster Öland med siluetten av Borgholms slottsruin och de många kyrkorna. I väster Oskarshamn och det småländska fastlandet.

Under sommartid angör M/S Solkust nationalparken dagligen med resenärer som tillbringar några timmar med att vandra runt på den intressanta och sägenomspunna ön.

M/S Solkust trafikerar rutten mellan Oskarshamn och Blå Jungfrun sedan sommaren 1988.

En historiskt känd person besökte Blå Jungfrun

Genom tiderna har Blå Jungfrun haft många besökare. Den 15 juni 1741 rodde några starka ölänningar botanisten Carl von Linné till Blåkulla. Ölänningarna menade dock att man inte skulle använda namnet Blåkulla. Ville man slippa storm och komma i olycka skulle man i stället använda namnet Känningen eller Jungfrun.

Redan på den tiden var det allmänt känt att häxor och trollpackor reste till Jungfrun varje skärtorsdag. Botanisten Linné har lämnat en intressant beskrivning av ön i sin ”Öländska och Gotländska resa”.

”Lagd av små lösa stenar ovanpå en klippa – utan tvivel av någon här för motvind liggande sjöman.” Skriver Carl von Linné om labyrinten efter sitt besök på Blå Jungfrun.

Besöksmöjligheterna ökade i omgångar

Mer vanligt att besöka Blå Jungfrun blev det när ångbåtsbolagen startade sin verksamhet i Oskarshamn. Under andra halvan av 1800-talet ordnades resorna av lokala föreningar som bjöd in sina medlemmar på sommarutflykter med något av ångfartygen Oscarshamn eller Borgholm.

Vid gynnsamt väder och lämplig vind gick man iland på ön. Annars blev det enbart en tur runt Jungfrun.

År 1957 öppnades en möjlighet att enklare njuta av en sjöfärd till Blå Jungfrun. Det var Hans Hägg som, med den nyinköpta motoryachten Thyra, började trafikera linjen Oskarshamn – Blå Jungfrun.

Efter ett par år startade han, tillsammans med Göran Nilsson, rederiet Thyra. När turistsäsongen 1975 var avslutad meddelade dock Thyra-rederiet att Blå Jungfrutrafiken hade upphört.

Reklam för Blå Jungfrutrafiken 1962.

Kommunen ställde sig bakom ytterligare besöksmöjligheter

Eftersom Blå Jungfrun är en värdefull turistattraktion undersökte kommunen möjligheten att fortsätta turisttrafiken. Man sökte ett fartyg som kunde ta upp emot 120 passagerare och kunde framföras i en hastighet på tio till 12 knop.

Inför sommarsäsongen 1976 köpte kommunen in fartyget Götaland som rymde 112 passagerare. Fartyget fick namnet Blå Jungfrun. Dessa turer ersattes så småningom av M/S Solkust som i drygt 30 år har kört resenärer till ön från både Oskarshamn och Byxelkrok.

År 1976 sätter Oskarshamns kommun in passagerar­fartyget Blå Jungfrun på turisttrafiken till Blå Jungfrun.

Olycksaliga Blåjungfru-minnen

Det är strängeligen förbjudet att ta med sig något hem från nationalparken Blå Jungfrun. Trots detta lockas säkert besökare att stoppa på sig en eller ett par vackra stenar som minne av besöket på ön. Risken att råka i olycka eller drabbas av otur är stor om man har en vacker sten från Blå Jungfrun i sin ägo. En del blir ångerfyllda och skickar stenar i retur till Oskarshamns kommun för vidare transport och återlämning till Blå Jungfrun.

Text: Thomas Gren

Foto: Thomas Gren, Arkivbild

De byggde staden Oskarshamn

/i /av

Johan Fredrik Hultenheim på Fredriksbergs herrgård, skeppsbyggmästare Carl Thorén samt varvsägarbröderna Gustaf och Fredrik Johansson, varav den sistnämnda även uppförde anrika Saltsjöbad, ligger i mångt och mycket ­bakom Oskarshamns framväxt.

De tidiga näringsverksamheterna i Döderhults socken drevs från Fredriksbergs herrgård. Förutom att herrgården var det största jordbruksföretaget i socknen var ägaren Johan Fredrik Hultenheim en av de som kämpade för stadsrättigheter och ett fritt näringsliv. Herrgården startade 1846 ett skeppsvarv som var beläget där järnvägsstationen ligger idag. Herrgården hade tidigare anlagt ett järnbruk vid Fredriksfors en knapp mil väster om Oskarshamn. Hultenheim startade även ett pottaskebruk och planer fanns att även starta ett glasbruk.

När Oskarshamn fick stadsrättigheter i maj 1856 var invånarantalet drygt 2100 personer. Staden expanderade snabbt och uppnådde 2202 invånare den 31 december 1856.

Carl Thorén byggde upp sitt skeppsvarv längst in i Döderhultsviken. Varvet hade två stapelbäddar. Skeppsvarvet var i drift från 1854 fram till 1909. De sista åren förekom endast fartygsreparationer och underhåll av fartyg vid Thoréns varv.

De som lockades att flytta till den unga staden såg möjligheten till anställning eller förutsättningar för att starta och utveckla egna verksamheter. 

En av de inflyttande var skeppsbyggmästare Carl Thorén. Han var utbildad till fartygskonstruktör vid örlogsvarvet i Karlskrona. Thorén var född i Kalmar och flyttade till Döderhultsvik år 1854. Han köpte ett stycke mark av Hultenheim på norra sidan av Döderhultsviken. Där byggde Thorén upp sin varvsverksamhet. När Thorén vid 1900-talets början sjösatte sitt sista bygge hade han ritat och byggt ett hundratal vackra segelfartyg. Den ordinarie arbetsstyrkan vid skeppsvarvet var 12 man.

Skeppsbyggmästare Carl Thorén.

Från Madesjö socken flyttade två bröder Johansson till Döderhultsvik år 1836. Efter något år anslöt ytterligare en bror och en syster. De tre brödernas namn var Johan, Fredrik och Gustaf, systerns namn var Helena Maria.

I Döderhultsvik startade bröderna affärsverksamhet med inriktning på export av timmer och sågade trävaror. Som bas för verksamheten fick trion hyra en tomtplats på Brädholmen, som på den tiden ägdes av Hultenheim på Fredriksbergs herrgård. Bröderna Gustaf och Fredrik startade snart eget rederi och ett skeppsvarv byggdes på den plats där Oskarshamns stadshus ligger idag. Flera stora seglande fraktfartyg byggdes på brödernas varv.

 

Under 1860-talet byggdes kajen på södra sidan av Döderhultsviken viket innebar att bröderna fick överge sin varvsverksamhet. Stapelbädden revs, tiden för sjösättningar vid bröderna Johanssons varv var över. Bröderna fortsatte med handel och utskeppning av trävaror. 

År 1869 påbörjades bygget av järnvägen Oskarshamn – Nässjö. Första byggåret blev sträckan genom Döderhults socken färdig. Järnvägen togs i bruk efterhand den blev färdig för transport av virke och sågade trävaror till Oskarshamn för vidare utskeppning. Hela järnvägssträckan öppnades för trafik 1874. Till vänster i bild skymtar en del av gamla järnvägsstationen.

Efter Gustafs död 1880 fortsatte Fredrik i egen regi med egendoms- och penningaffärer. Affärerna gick mycket bra och Fredrik Johansson var miljonär vid slutet av 1880-talet. Familjen Johansson ägde och bodde på adressen Kungsgatan 5 i Oskarshamn, kanske mer känt som Herssons hus vid Kråkerumsbacken. 

Fredrik Johansson köpte så småningom Kolberga gård och uppförde år 1898 den byggnad som numera är känd under namnet Saltsjöbad. Fredrik Johansson försattes i konkurs i maj månad 1899 och den 31 oktober samma år avled han. 

Text: Thomas Gren

Foto: Thomas Gren, Arkivbild

Trio sätter Kolberga på pränt

/i /av

Saltsjöbad har en central plats i den kommande boken om Kolberga gård. De tre lokalhistorikerna Magnus Ekstrand, Åke ­Henning och Thomas Gren gör en grundlig dokumentation av stadsdelen och dess fastigheter.

Den exakta lokaliseringen av huvudbyggnaden på Kolberga gård, med anor från mitten av 1500-talet, är inte känd. Likaså finns det hittills inte heller några bilder eller illustrationer på den ursprungliga gården.

– Vi vet i alla fall att den låg någonstans på tomten till dagens Saltsjöbad och att gårdens ägor sträckte sig mellan Kolsö i öster och Rosendalsgränd i väster samt Fiskarstigen i norr och Fyrvägen i söder, berättar Magnus Ekstrand som är initiativtagare till boken.

Till sin hjälp har han Åke Henning och Thomas Gren. Samtliga tre med gedigna kunskaper kring Oskarshamns lokala historia.

– Vi har länge pratat om att dokumentera de här delarna av Oskarshamn eftersom det inte har gjorts tidigare. Det känns extra kul att göra det tillsammans, framhåller Åke Henning.

Detektivarbete

De beskriver researchen till boken som ett riktigt detektivarbete. Att hitta information kring samtliga 90 fastigheter som fanns inom Kolberga gårds ägor har krävt såväl telefonsamtal till både när och fjärran som dörrknackning i området. Syftet är att göra en så grundlig genomgång som möjligt och att även ge boken undervisande kvaliteter.

– Det enklaste har kanske varit att hitta information kring just Saltsjöbad och dess spännande historia. Byggnaden uppfördes av den förmögne grosshandlaren och skeppsredaren Fredrik Johansson med start 1896. En stor del av virket hämtades från Fagerhults gamla 1700-talskyrka, berättar Magnus Ekstrand.

Klassisk skylt

Saltsjöbads historia och dess olika ägare under årens lopp avhandlas i ett eget kapitel i boken. Likaså den klassiska Saltsjöbadsskylten som härstammar från 1930-talet då det bedrevs restaurangverksamhet i byggnaden.

– Skylten var ursprungligen belyst. Tyvärr fick den förfalla under många år. Men nu har skylten, tack vare de nya ägarna, återfått sin forna glans och även belysning, konstaterar Åke Henning tacksamt och passar samtidigt på att ge paret Lundström en stor eloge för den pågående renoveringen.

– Det är väldigt värdefullt att de bidrar till att bevara detta fantastiska hus. Och dessutom gör det med egna medel, inflikar Thomas Gren.

Trion bakom boken om Kolberga gård räknar med att de cirka 200 sidorna ska vara färdiga och tryckta någon gång under nästa år. Förhoppningen är också att få med Hembygdsföreningen som finansiär i projektet.

– Vi vet att det finns ett stort intresse för den lokala historien och vi ser fram emot att få delge läsarna om allt intressant vi har hittat kring Kolberga gård, säger de.

Text: Mikael Bergkvist

Foto: Curt-Robert Lindqvist

Julfirande i Oskarshamn förr i tiden

/i /av

Hur firades jul i Oskarshamn i slutet på 1800-talet och den första halvan av 1900-talet? Tack vare Hulda Petersson är det nu möjligt att följa med på en tidsresa genom decennierna kantad av lutfisk, hemkokta karameller och vaxljus.

Vid 1940-talets början tog Landsmåls- och Folkminnesarkivet i Uppsala initiativ till undersökningar av de svenska städernas folkminnen. I Oskarshamn fick Richard Broberg, Uppsala och ålderdomshemföreståndaren Alma Nilsson, Oskarshamn, uppdraget.

Och framförallt handlade det om att samla in historier om och kring högtidsfirandet i Oskarshamn från flydda tider.

Dåtidens Julförberedelser – mycket hemmagjort

Ett självklart intervjuoffer var den starka kvinnan Hulda Petersson. Hon föddes 1867 i kvarteret Gripen och arbetade hela sitt yrkesverksamma liv vid Oskarshamns Bryggeri.

1940, när Hulda Petersson var 73 år, intervjuades hon om högtider i allmänhet men om julen i synnerhet. På ett målande sätt berättade hon om sin barndoms jular och allt vad som därtill hörde.

– I förberedelserna inför julhelgen ingick att baka jästbröd på vetemjöl, men det skulle bakas på landsmjöl. Det mjölet gav brödet en lite mörkare färg. Till julen bakades även vetebullar, pepparkakor och olika sorters småkakor. Hon berättar vidare att julgranar fanns i nästan varje hus.

– Granen kläddes med hemkokade karameller inslagna i papper. Pepparkakor formade till gubbar och gummor prydde också granen. Små flätade korgar i papper fylldes med nötter som hängdes i granen. Vaxljus sattes på grangrenarna. Ingenting köptes, allt tillverkades i hemmen. Även kola och knäck kokades i hemmet.

När Hulda var barn fanns en julgran i nästan varje hus i Oskarshamn.

Julmat, Julsprit & Julklappar

På julaftons morgon kokades fläsk och skinka och samtidigt lagades vitegröt och lutfisk. Vid tolvtiden på julaftonen åts dopp i grytan. Skinkspadet fick efter koket stå kvar i grytan hela dagen. Då och då kunde familjemedlemmarna ta ett brödstycke och doppa i det varma spadet.

Karlarna drack supar för brännvin fanns alltid till julen. Huldas pappa sjömannen Karl August Petersson seglade ofta på Tyskland. Där brukade han också köpa julspriten. Öl fanns att köpa på stadens alla bryggerier.

Seden att ge varandra julklappar var allmän. Julklapparna köptes men den händige kunde sy något plagg, virka spetsar eller brodera en liten duk. Hulda Svenssons pappa köpte julklappar när han var i hamn någonstans på sina seglatser. De gömdes sedan undan till julafton.

– Julklapparna slog vi in i papper och fäste en adress med mottagarens namn på paketet som kastades in i farstun. Därefter sprang man raskt från platsen.

Julotta i Döderhults kyrka. Målning av E Tapper.

Julottan & ”Lille jul”

På juldagsmorgonen gick alla till julottan. Hemkommen från kyrkan höll sig familjen i regel inomhus.

– Då åt och drack de i varenda stuga i staden, berättar Hulda Svensson. Julkalasen började på annandagen och förekom sedan fram till Tjugondag Knut den 13 januari.

På ”lille jul” som firades en lång tid efter jul – vid kyndelsmässotiden – första veckan i februari kördes julen ut. Ljusen i julgranen tändes en stund på kvällen. Granen ”raskades” viket innebar att godsakerna åts upp, därefter kastades granen ut.

På ”lille jul” skulle det vara slut på julen. Då åts den sista julmaten, doppet i grytan och lutfisken och annan julmat som fanns kvar.

Text: Thomas Gren
Foto: Thomas Gren, Arkivbild

 

Oskarshamns historia: Begravningsplatsen som blev en långbänk

/i /av

Alla helgons dag och Alla själars dag. Under allhelgonahelgen uppmärksammar vi både nära och kära som har gått bort liksom helgon utan egen helgdag. Följ med på resa bland traditioner och Oskarshamns begravningsplatser!

I dessa dagar med novembermörker får vi uppleva den stämning de levande ljusen ger våra begravningsplatser. Traditionen att tända ljus vid gravarna föddes vid slutat av 1800-talet. Detta gjordes vid söndagen före jul, julaftonen eller i samband med julottan. Det var främst avlidna barns gravar som smyckades med ljus. Först under 1940-talet började traditionen med att tända ljus på gravarna vid allhelgona tid. Sedan 1950-talet har traditionen att tända ljus på gravarna växt sig allt starkare.

Började med Döderhults kyrkogård

Köpingen Döderhultsvik blev stad med namnet Oskarshamn den 1 maj 1856. I kyrkligt hänseende fortsatte stadens invånare att tillhöra Döderhults församling. Som begravningsplats användes Döderhults kyrkogård. Utrymmet på Döderhults kyrkogård var begränsat. Vid nyåret 1862 beslutades att det var dags att undersöka intresset för anläggandet av en för staden välbehövlig ny begravningsplats.

Därefter tillsattes en utredning som fick uppdraget att först utse en lämplig plats för den nya kyrkogården. Några olika förslag till placering diskuterades, dels Humlekärrshults äng dels ett par olika platser i det blivande stadsparksområdet. Oskarshamns stad föreslog att Döderhults församling skulle bidra ekonomiskt till den nya kyrkogårdens anläggningskostnader. När utredningen pågått i drygt elva år ansåg Döderhults församling att utredningsarbetet gick för sakta.

Vy över Gamla kyrkogården i Oskarshamn.

Anläggning av ny begravningsplats

I oktober 1873 överlämnade därför församlingen i Döderhult en skrivelse till Kunglig Majestäts befallningshavande. Församlingen anhöll om att Oskarshamns stad skulle åläggas att snarast möjligt anlägga en begravningsplats. I skrivelsen begärdes att en stor del av denna begravningsplats borde vara färdig att tas i bruk den 1 augusti 1874. Denna begäran uppfattades av Oskarshamn stad på gränsen till oförskämd. Staden ansåg sig ha full rätt att begrava sina döda på kyrkogården vid Döderhults kyrka. Invånarna i staden Oskarshamns föregångare köpingen Döderhultsvik hade såväl som Döderhults socken bidragit ekonomiskt till anläggande av den gemensamma kyrkogården vid Döderhults kyrka.

Först den 26 september 1875 kunde kontraktsprosten Jonas Carlstedt inviga den nya kyrkogården. Och den första advent 1876 togs Oskarshamns kyrka  i bruk.

Äldre gravvårdar på Döderhults kyrkogård.

Behov av ännu större begravningsplats

Trots att kyrkogården utvidgades genom sprängnings- och utfyllnadsarbeten började behovet av en större begravningsplats växa fram. Det beslutades därför att en ny begravningsplats skulle anläggas. Ett förslag till placering som uppskattades var åkern Gärdet under Kikebo gård. Den nya begravningsplatsen anlades åren 1904 till 1906. Den 16 september 1906 invigdes begravningsplatsen som fick namnet Västra begravningsplatsen. Då var också gravkapellet, ritat av stadsingenjör Hugo Ljungquist, på plats. Västra begravningsplatsen yta har därefter utökats i etapper.

Text: Thomas Gren
Foto: Thomas Gren, Arkivbild

 

Kolerakyrkogård

År 1834 utbröt en mycket svår koleraepidemi i Sverige. Mellan den 6 oktober och den 16 november insjuknade 92 personer i köpingen Döderhultsvik varav 46 personer dog. Dessa begravdes på Kolerakyrkogården. Denna kyrkogård var inhägnad och låg i området öster om Norra skolan vid sluttningen mot inre hamnen. Platsen kallades senare för Norra Torget. Efter år 1834 inträffade ytterligare några dödsfall av kolera i köpingen, de kropparna begravdes på församlingens ordinarie kyrkogård vid Döderhults kyrka.