Inlägg

Myten om julmusten

/i /av

Tidigare fanns en uppfattning om att julmusten var en dryck som Oskarshamns Saft och Vattenfabrik komponerat och lanserat. Men sanningen visade sig vara en annan. 

Visst tillverkades och såldes drycken av nämnda bryggeri. Detta framgår av välformulerade annonser i både Oskarshamns-Posten och Oskarshamns-Tidningen.

Även i boken med titeln Oskarshamn 1856-1956, utgiven till minne av stadens 100-årsjubileum, finns följande uppgifter om julmusten:

”Noteras bör att fabriken 1926 lanserade den så kallade ”julmusten”, en produkt som fort blev populär och vars tillverkning snart upptogs av andra bryggerier i landet”. 

Men uppgiften att Oskarshamns Saft- och Vattenfabrik lanserade julmusten 1926 är felaktig. Nu är det klarlagt och myten kan avlivas. 

Receptet till julmusten komponerades av bryggaren och kemisten Harry Roberts. Han var son till ägaren av läskedrycksföretaget Roberts i Örebro. Örebroföretaget grundades år 1910 och lanserade julmusten som ett alkoholfritt alternativ till porter och öl år 1922. Även läskedryckerna Champis och Pommac är produkter som lanserats av Harry Roberts i Örebro. 

De bryggerier i landet som producerar julmust använder än idag Roberts AB:s patenterade essensrecept för julmust. Även Oskarshamns Saft- och Vattenfabrik lär ha använt Harry Roberts essens vid sin tillverkning av julmust. 

Text: Thomas Gren

Då gällde julefriden i Oskarshamn

/i /av

Under 1870-talet blåstes julefriden i Oskarshamn in med en fanfar från Salutorget, i dag kallat för Lilla Torget. En frid som skulle vara över hela julhelgen.

Innan Sverige var ett enat land gällde de så kallade landskapslagarna. Äldst var Västgötalagen som tros vara författad runt år 1225. I vår trakt gällde Tiohäradslagen även kallad Smålandslagen. I alla landskapslagarna omnämns julfriden och de gällande fridbestämmelserna. 

Enligt Smålandslagen skulle julefriden ringas in klockan 12 på julafton. Regler för julefriden kom att leva kvar lång fram i tiden. Under 1870-talet blåstes julefriden i Oskarshamn in med en fanfar från Salutorget, i dag kallat för Lilla Torget. 

Sällskapet Jultomten

Samma dag firade sällskapet Jultomten sin julfest. Efter fanfaren samlades sällskapet och inbjudna på Hotell Kung Oscar. Det var i första hand en julfest som ordnades för de fattigaste barnen i staden. Av sällskapet Jultomtens stadgar framgår att sällskapets mål var att bekosta nya kläder åt de allra fattigaste barnen i staden. 

På Hotell Kung Oscar ställas de nyekiperade barnen upp på led. Därefter bjöds på mat och julgransplundring. Festen avslutades med ringdans. 

Hunger och svält

Det var en tid med stor fattigdom och många barn och även föräldrar hungrade och svalt. De sista åren av 1860-talet präglades av missväxt som även påverkade stadens befolkning med hunger och svält som följd.

Många stadsbor lämnade ekonomiskt stöd till sällskapet Jultomten. År 1904 lämnade en stadsbo som önskade vara anonym 1000 kronor till sällskapets verksamhet. I Oskarshamn levde sällskapet Jultomten kvar långt fram i tiden. Sällskap av detta slag fanns i ytterligare några svenska städer. 

Text: Thomas Gren

Foto: Thomas Gren, arkivbild

Kusliga spökupplevelser i Oskarshamn

/i /av

När mörkret sänkte sig över stadsdelen Gröndal hösten 1887 spökade det förskräckligt i ett hus intill Gröndals­gatan. Varken föräldrar eller barn som bodde i huset fick någon ro för de hiskeliga gastar som under nattens ­timmar uppvaktade familjen.

Ibland var det stora gubbar med mästermansbilor på axeln i sällskap med små flickebarn som skrämde de stackars människorna. Ibland var det andra otäcka figurer som visade sig.

För att slippa besök av nattgästerna hade hustrun kommit på den originella idén att på ytterdörren sätta upp en skrivelse med följande innehåll: ”Jag Anna Wilhelmina är icke hemma i natt och jag Emelie Adele, dotter i familjen, är inte heller hemma”.

Ett antal spökplatser

Gröndal var bara en av flera platser för spökupplevelser i Oskarshamn. I stadens omgivningar fanns några platser där bostadshus var bebodda av spöken.

Vita damen i Orrängen har också sin givna plats när det handlar om det moderna spökeriet i Oskarshamn. Hon hade sin hemvist i en av de större villorna i stadsdelen men syntes även skrida fram över de välkrattade promenadgångarna på kyrkogården vid midnattstid.

Gröndalsgatan med varvsbyggnader till vänster och kopparverket i fonden. I bostadshusen intill gatan bodde några familjer som hade hemsökts av spöken.

Det hemsökta envåningshuset

Senare under hösten 1887, vid slutet av oktober månad, avled en för många stadsbor välkänd person. Det var biljettförsäljerskan och affischörskan änkefru Alicia Lundin som lämnat det jordiska. Under sista tiden av sin levnad bodde hon i ett litet envåningshus vid Dammgatan centralt i Oskarshamn. Efter fru Lundins död stod huset obebott fram till årsskiftet 1888.

I december månad hade underliga rykten börjat cirkulera om detta hus. Man hade trots att huset var obebott sett ljus lysa i rummen och även besynnerliga ljud hade hörts därifrån. Några spökgestalter hade också visat sig i fönstren.

Följden blev att husägaren inte kunde finna någon ny hyresgäst. Då tog en annan gift kvinna mod till sig och hyrde och flyttade in i huset på nyåret med sina små barn. Hon förklarade att hon inte fruktade några spöken. Men hon fick uppleva något helt annat.

Första natten i huset, vid midnatt, började ett förskräckligt liv. Jämrande läten steg upp från källaren under huset, sängen som kvinnan låg i lyftes upp i alla fyra hörnen och sköts av osynliga händer framåt i rummet.

En nattvandrande stadsbo som passerat huset berättade att den avlidne fru Lundin själv visat sig i ett fönster. Följden blev att den vettskrämda kvinnan följande dag tog barnen med sig och huvudstupa flyttade ut ur huset.

Vy över Dammgatan med mera. I bildens mitt ligger spökhuset som fru Alicia Lundin ägde.

Utryckningen

Nu grep ordningsmakten in och två poliskonstaplar beordrades att tillbringa en natt i det förskräckliga huset. Det hjälpte inte att de tillhörde ordningsmakten. Det spökade skoningslöst och konstaplarna vågade inte tala om allt det ohyggliga de under nattens timmar fått uppleva.

Poliskonstaplarna avslöjade dock att de hört fru Lundins röst som yttrade. ”För själ och pina bär bort säcken med dödskallarna och benen som finns under golvet”.

Det gamla huset vid Dammgatan stod sedan obebott några år innan det revs.

Text: Thomas Gren

Foto: Thomas Gren, Arkivbild

Oväntat besök i skuggan av kriget

/i /av

En våldsam skottlossning i morgondimman på Östersjön fick oväntade följder.

Mitt under brinnande världskrig kom ett tyskt militärfartyg till Oskarshamn.

Bakgrunden till händelsen var följande. Den 2 juli 1915 var det tyska minfartyget Albatross tillsammans med systerfartyget Augsburg på väg söderut i Östersjön. Under natten hade fartygen minerat ett stort område i Finska viken. Minorna skulle förhindra ryska marinen att ta sig söderut i Östersjön.                                                                                                  

Ombord på Albatross fanns en besättning om 238 personer. Klockan 06.15 blev Albatross beskjuten av fyra ryska pansarskepp. Med hjälp av morgondimman hade pansarskeppen lyckats hålla sig dolda tills de kom inom skotthåll. De ryska granaterna började falla över den flyende Albatross som lade om kursen mot svenskt territorium.

De ryska fartygen fortsatte eldgivningen på svenskt vatten. Albatross blev svårt sönderskjuten och sattes på grund utanför Östergarn på Gotland. Av besättningen var 26 döda och 51 svårt skadade. Två av de skadade dog under transporten till lasarettet i Roma. De döda begravdes i en massgrav kvällen den 2 juli vid Östergarns kyrka.

Maskinrummet på min­kryssaren Albatross.

Fartygsbogseringen

Den första oktober 1915 bogserades fartyget, eskorterat av den svenska marinen till Oskarshamn. Av besättningen avsattes ett fyrtiotal man till uppgift att hålla materielen i Albatross i stånd. Resten av besättningen internerades först på Gotland men flyttades 1917 till en förläggning i Skillingaryd. Fartyget bevakades av 30 man från kungliga Smålands husarregemente.

Fartyget bevakades från början av en skvadron husarer från Eksjö. Här är bevakningsstyrkan uppställd på Norra torget. Husarerna byttes senare ut mot en vaktstyrka från Kalmar regemente.

De byttes senare ut mot ett manskap från Kalmar regemente. De tyska officerarna som fanns ombord på Albatross hade tillåtelse att röra sig fritt på stadens gator. Flera av besättningsmännen kom in i stadens sällskapsliv och några kom att bilda familj tillsammans med Oskarshamnsflickor.

Bevakningen av Albatross utfördes en tid av en vaktstyrka från Kalmar regemente.

Rymningsbenägna tyskar

Det hände också att delar av det tyska manskapet rymde. Sju tyskar lyckades med hjälp av fartyg och tågtransport rymma tillbaka till Tyskland. En officer promenerade till Rotvik norr om Oskarshamn. Där hade rymlingen kommit överens med en stadsbo om en segeltur ut mot Öland där han blev upphämtad av ett tyskt fartyg.

Vid ett tillfälle gömde sig en rymling ombord på ett fartyg som var i färd med att lämna hamnen. Den svenska bevakningen som gjorde upptäckten såg till att rymlingen förpassades till interneringslägret i Skillingaryd.

Albatross återfärd till Tyskland via Karlskrona startade den 30 november 1918. Fartyget skrotades i Tyskland 1921.

Text: Thomas Gren

Foto: Thomas Gren, Arkivbild

Sjöfärder till mytomspunnen ö

/i /av

Nationalparken Blå Jungfrun är ett av Oskarshamns ­intressantaste besöksmål och har lockat resenärer ­under lång tid. Sedan mitten av 1950-talet har reguljära turer ­trafikerat den mytomspunna ön under sommarhalvåret.

Blå Jungfruns granitkupol reser sig 86 meter över havet och bjuder på en vidunderlig utsikt från toppen. I öster Öland med siluetten av Borgholms slottsruin och de många kyrkorna. I väster Oskarshamn och det småländska fastlandet.

Under sommartid angör M/S Solkust nationalparken dagligen med resenärer som tillbringar några timmar med att vandra runt på den intressanta och sägenomspunna ön.

M/S Solkust trafikerar rutten mellan Oskarshamn och Blå Jungfrun sedan sommaren 1988.

En historiskt känd person besökte Blå Jungfrun

Genom tiderna har Blå Jungfrun haft många besökare. Den 15 juni 1741 rodde några starka ölänningar botanisten Carl von Linné till Blåkulla. Ölänningarna menade dock att man inte skulle använda namnet Blåkulla. Ville man slippa storm och komma i olycka skulle man i stället använda namnet Känningen eller Jungfrun.

Redan på den tiden var det allmänt känt att häxor och trollpackor reste till Jungfrun varje skärtorsdag. Botanisten Linné har lämnat en intressant beskrivning av ön i sin ”Öländska och Gotländska resa”.

”Lagd av små lösa stenar ovanpå en klippa – utan tvivel av någon här för motvind liggande sjöman.” Skriver Carl von Linné om labyrinten efter sitt besök på Blå Jungfrun.

Besöksmöjligheterna ökade i omgångar

Mer vanligt att besöka Blå Jungfrun blev det när ångbåtsbolagen startade sin verksamhet i Oskarshamn. Under andra halvan av 1800-talet ordnades resorna av lokala föreningar som bjöd in sina medlemmar på sommarutflykter med något av ångfartygen Oscarshamn eller Borgholm.

Vid gynnsamt väder och lämplig vind gick man iland på ön. Annars blev det enbart en tur runt Jungfrun.

År 1957 öppnades en möjlighet att enklare njuta av en sjöfärd till Blå Jungfrun. Det var Hans Hägg som, med den nyinköpta motoryachten Thyra, började trafikera linjen Oskarshamn – Blå Jungfrun.

Efter ett par år startade han, tillsammans med Göran Nilsson, rederiet Thyra. När turistsäsongen 1975 var avslutad meddelade dock Thyra-rederiet att Blå Jungfrutrafiken hade upphört.

Reklam för Blå Jungfrutrafiken 1962.

Kommunen ställde sig bakom ytterligare besöksmöjligheter

Eftersom Blå Jungfrun är en värdefull turistattraktion undersökte kommunen möjligheten att fortsätta turisttrafiken. Man sökte ett fartyg som kunde ta upp emot 120 passagerare och kunde framföras i en hastighet på tio till 12 knop.

Inför sommarsäsongen 1976 köpte kommunen in fartyget Götaland som rymde 112 passagerare. Fartyget fick namnet Blå Jungfrun. Dessa turer ersattes så småningom av M/S Solkust som i drygt 30 år har kört resenärer till ön från både Oskarshamn och Byxelkrok.

År 1976 sätter Oskarshamns kommun in passagerar­fartyget Blå Jungfrun på turisttrafiken till Blå Jungfrun.

Olycksaliga Blåjungfru-minnen

Det är strängeligen förbjudet att ta med sig något hem från nationalparken Blå Jungfrun. Trots detta lockas säkert besökare att stoppa på sig en eller ett par vackra stenar som minne av besöket på ön. Risken att råka i olycka eller drabbas av otur är stor om man har en vacker sten från Blå Jungfrun i sin ägo. En del blir ångerfyllda och skickar stenar i retur till Oskarshamns kommun för vidare transport och återlämning till Blå Jungfrun.

Text: Thomas Gren

Foto: Thomas Gren, Arkivbild

De byggde staden Oskarshamn

/i /av

Johan Fredrik Hultenheim på Fredriksbergs herrgård, skeppsbyggmästare Carl Thorén samt varvsägarbröderna Gustaf och Fredrik Johansson, varav den sistnämnda även uppförde anrika Saltsjöbad, ligger i mångt och mycket ­bakom Oskarshamns framväxt.

De tidiga näringsverksamheterna i Döderhults socken drevs från Fredriksbergs herrgård. Förutom att herrgården var det största jordbruksföretaget i socknen var ägaren Johan Fredrik Hultenheim en av de som kämpade för stadsrättigheter och ett fritt näringsliv. Herrgården startade 1846 ett skeppsvarv som var beläget där järnvägsstationen ligger idag. Herrgården hade tidigare anlagt ett järnbruk vid Fredriksfors en knapp mil väster om Oskarshamn. Hultenheim startade även ett pottaskebruk och planer fanns att även starta ett glasbruk.

När Oskarshamn fick stadsrättigheter i maj 1856 var invånarantalet drygt 2100 personer. Staden expanderade snabbt och uppnådde 2202 invånare den 31 december 1856.

Carl Thorén byggde upp sitt skeppsvarv längst in i Döderhultsviken. Varvet hade två stapelbäddar. Skeppsvarvet var i drift från 1854 fram till 1909. De sista åren förekom endast fartygsreparationer och underhåll av fartyg vid Thoréns varv.

De som lockades att flytta till den unga staden såg möjligheten till anställning eller förutsättningar för att starta och utveckla egna verksamheter. 

En av de inflyttande var skeppsbyggmästare Carl Thorén. Han var utbildad till fartygskonstruktör vid örlogsvarvet i Karlskrona. Thorén var född i Kalmar och flyttade till Döderhultsvik år 1854. Han köpte ett stycke mark av Hultenheim på norra sidan av Döderhultsviken. Där byggde Thorén upp sin varvsverksamhet. När Thorén vid 1900-talets början sjösatte sitt sista bygge hade han ritat och byggt ett hundratal vackra segelfartyg. Den ordinarie arbetsstyrkan vid skeppsvarvet var 12 man.

Skeppsbyggmästare Carl Thorén.

Från Madesjö socken flyttade två bröder Johansson till Döderhultsvik år 1836. Efter något år anslöt ytterligare en bror och en syster. De tre brödernas namn var Johan, Fredrik och Gustaf, systerns namn var Helena Maria.

I Döderhultsvik startade bröderna affärsverksamhet med inriktning på export av timmer och sågade trävaror. Som bas för verksamheten fick trion hyra en tomtplats på Brädholmen, som på den tiden ägdes av Hultenheim på Fredriksbergs herrgård. Bröderna Gustaf och Fredrik startade snart eget rederi och ett skeppsvarv byggdes på den plats där Oskarshamns stadshus ligger idag. Flera stora seglande fraktfartyg byggdes på brödernas varv.

 

Under 1860-talet byggdes kajen på södra sidan av Döderhultsviken viket innebar att bröderna fick överge sin varvsverksamhet. Stapelbädden revs, tiden för sjösättningar vid bröderna Johanssons varv var över. Bröderna fortsatte med handel och utskeppning av trävaror. 

År 1869 påbörjades bygget av järnvägen Oskarshamn – Nässjö. Första byggåret blev sträckan genom Döderhults socken färdig. Järnvägen togs i bruk efterhand den blev färdig för transport av virke och sågade trävaror till Oskarshamn för vidare utskeppning. Hela järnvägssträckan öppnades för trafik 1874. Till vänster i bild skymtar en del av gamla järnvägsstationen.

Efter Gustafs död 1880 fortsatte Fredrik i egen regi med egendoms- och penningaffärer. Affärerna gick mycket bra och Fredrik Johansson var miljonär vid slutet av 1880-talet. Familjen Johansson ägde och bodde på adressen Kungsgatan 5 i Oskarshamn, kanske mer känt som Herssons hus vid Kråkerumsbacken. 

Fredrik Johansson köpte så småningom Kolberga gård och uppförde år 1898 den byggnad som numera är känd under namnet Saltsjöbad. Fredrik Johansson försattes i konkurs i maj månad 1899 och den 31 oktober samma år avled han. 

Text: Thomas Gren

Foto: Thomas Gren, Arkivbild

Trio sätter Kolberga på pränt

/i /av

Saltsjöbad har en central plats i den kommande boken om Kolberga gård. De tre lokalhistorikerna Magnus Ekstrand, Åke ­Henning och Thomas Gren gör en grundlig dokumentation av stadsdelen och dess fastigheter.

Den exakta lokaliseringen av huvudbyggnaden på Kolberga gård, med anor från mitten av 1500-talet, är inte känd. Likaså finns det hittills inte heller några bilder eller illustrationer på den ursprungliga gården.

– Vi vet i alla fall att den låg någonstans på tomten till dagens Saltsjöbad och att gårdens ägor sträckte sig mellan Kolsö i öster och Rosendalsgränd i väster samt Fiskarstigen i norr och Fyrvägen i söder, berättar Magnus Ekstrand som är initiativtagare till boken.

Till sin hjälp har han Åke Henning och Thomas Gren. Samtliga tre med gedigna kunskaper kring Oskarshamns lokala historia.

– Vi har länge pratat om att dokumentera de här delarna av Oskarshamn eftersom det inte har gjorts tidigare. Det känns extra kul att göra det tillsammans, framhåller Åke Henning.

Detektivarbete

De beskriver researchen till boken som ett riktigt detektivarbete. Att hitta information kring samtliga 90 fastigheter som fanns inom Kolberga gårds ägor har krävt såväl telefonsamtal till både när och fjärran som dörrknackning i området. Syftet är att göra en så grundlig genomgång som möjligt och att även ge boken undervisande kvaliteter.

– Det enklaste har kanske varit att hitta information kring just Saltsjöbad och dess spännande historia. Byggnaden uppfördes av den förmögne grosshandlaren och skeppsredaren Fredrik Johansson med start 1896. En stor del av virket hämtades från Fagerhults gamla 1700-talskyrka, berättar Magnus Ekstrand.

Klassisk skylt

Saltsjöbads historia och dess olika ägare under årens lopp avhandlas i ett eget kapitel i boken. Likaså den klassiska Saltsjöbadsskylten som härstammar från 1930-talet då det bedrevs restaurangverksamhet i byggnaden.

– Skylten var ursprungligen belyst. Tyvärr fick den förfalla under många år. Men nu har skylten, tack vare de nya ägarna, återfått sin forna glans och även belysning, konstaterar Åke Henning tacksamt och passar samtidigt på att ge paret Lundström en stor eloge för den pågående renoveringen.

– Det är väldigt värdefullt att de bidrar till att bevara detta fantastiska hus. Och dessutom gör det med egna medel, inflikar Thomas Gren.

Trion bakom boken om Kolberga gård räknar med att de cirka 200 sidorna ska vara färdiga och tryckta någon gång under nästa år. Förhoppningen är också att få med Hembygdsföreningen som finansiär i projektet.

– Vi vet att det finns ett stort intresse för den lokala historien och vi ser fram emot att få delge läsarna om allt intressant vi har hittat kring Kolberga gård, säger de.

Text: Mikael Bergkvist

Foto: Curt-Robert Lindqvist

Oskarshamns historia: Begravningsplatsen som blev en långbänk

/i /av

Alla helgons dag och Alla själars dag. Under allhelgonahelgen uppmärksammar vi både nära och kära som har gått bort liksom helgon utan egen helgdag. Följ med på resa bland traditioner och Oskarshamns begravningsplatser!

I dessa dagar med novembermörker får vi uppleva den stämning de levande ljusen ger våra begravningsplatser. Traditionen att tända ljus vid gravarna föddes vid slutat av 1800-talet. Detta gjordes vid söndagen före jul, julaftonen eller i samband med julottan. Det var främst avlidna barns gravar som smyckades med ljus. Först under 1940-talet började traditionen med att tända ljus på gravarna vid allhelgona tid. Sedan 1950-talet har traditionen att tända ljus på gravarna växt sig allt starkare.

Började med Döderhults kyrkogård

Köpingen Döderhultsvik blev stad med namnet Oskarshamn den 1 maj 1856. I kyrkligt hänseende fortsatte stadens invånare att tillhöra Döderhults församling. Som begravningsplats användes Döderhults kyrkogård. Utrymmet på Döderhults kyrkogård var begränsat. Vid nyåret 1862 beslutades att det var dags att undersöka intresset för anläggandet av en för staden välbehövlig ny begravningsplats.

Därefter tillsattes en utredning som fick uppdraget att först utse en lämplig plats för den nya kyrkogården. Några olika förslag till placering diskuterades, dels Humlekärrshults äng dels ett par olika platser i det blivande stadsparksområdet. Oskarshamns stad föreslog att Döderhults församling skulle bidra ekonomiskt till den nya kyrkogårdens anläggningskostnader. När utredningen pågått i drygt elva år ansåg Döderhults församling att utredningsarbetet gick för sakta.

Vy över Gamla kyrkogården i Oskarshamn.

Anläggning av ny begravningsplats

I oktober 1873 överlämnade därför församlingen i Döderhult en skrivelse till Kunglig Majestäts befallningshavande. Församlingen anhöll om att Oskarshamns stad skulle åläggas att snarast möjligt anlägga en begravningsplats. I skrivelsen begärdes att en stor del av denna begravningsplats borde vara färdig att tas i bruk den 1 augusti 1874. Denna begäran uppfattades av Oskarshamn stad på gränsen till oförskämd. Staden ansåg sig ha full rätt att begrava sina döda på kyrkogården vid Döderhults kyrka. Invånarna i staden Oskarshamns föregångare köpingen Döderhultsvik hade såväl som Döderhults socken bidragit ekonomiskt till anläggande av den gemensamma kyrkogården vid Döderhults kyrka.

Först den 26 september 1875 kunde kontraktsprosten Jonas Carlstedt inviga den nya kyrkogården. Och den första advent 1876 togs Oskarshamns kyrka  i bruk.

Äldre gravvårdar på Döderhults kyrkogård.

Behov av ännu större begravningsplats

Trots att kyrkogården utvidgades genom sprängnings- och utfyllnadsarbeten började behovet av en större begravningsplats växa fram. Det beslutades därför att en ny begravningsplats skulle anläggas. Ett förslag till placering som uppskattades var åkern Gärdet under Kikebo gård. Den nya begravningsplatsen anlades åren 1904 till 1906. Den 16 september 1906 invigdes begravningsplatsen som fick namnet Västra begravningsplatsen. Då var också gravkapellet, ritat av stadsingenjör Hugo Ljungquist, på plats. Västra begravningsplatsen yta har därefter utökats i etapper.

Text: Thomas Gren
Foto: Thomas Gren, Arkivbild

 

Kolerakyrkogård

År 1834 utbröt en mycket svår koleraepidemi i Sverige. Mellan den 6 oktober och den 16 november insjuknade 92 personer i köpingen Döderhultsvik varav 46 personer dog. Dessa begravdes på Kolerakyrkogården. Denna kyrkogård var inhägnad och låg i området öster om Norra skolan vid sluttningen mot inre hamnen. Platsen kallades senare för Norra Torget. Efter år 1834 inträffade ytterligare några dödsfall av kolera i köpingen, de kropparna begravdes på församlingens ordinarie kyrkogård vid Döderhults kyrka.

 

Spökeriernas tid är här

/i /av

Under de mörka höstkvällarna tätnar mystiken. Spökerier är något som intresserat människan i alla ­tider. Som en gammal god tradition återberättas ­historierna om spöken och spökerier till nya generationer. 

Ett spöke är enligt folktro en avliden persons ande eller själ. Flera spökerier och övernaturliga händelser i Oskarshamnstrakten är omtalade. Det övernaturliga fascinerar människan. Alla har dock inte förmågan att uppleva det övernaturliga. Men hos många lever intresset för det ockulta. 

Rådmannen och handlanden Johan Gustaf Engström tycks haft en stor förmåga att uppleva det övernaturliga. Hans bostadshus är numera rivet. Det låg i kvarteret Gripen vid Köpmangatan. Det var en större byggnad, två våningar med ett stort inredningsbart vindsplan. Den stora vinden blev aldrig inredd. Anledningen till detta var att rådmannen upplevde regelbundna stora spökerier på vinden. Det flyttades möbler, det bankades i väggarna och det spelades musik under nätterna.

Köpmangatan västerut, med Saga biografen närmast till vänster och Engströms bostadshus ”mitt i gatan”. Foto Villy Nilsson 1959.

Vågade inte sova

På platsen vid Köpmangatan finns i dag ett nyuppfört bostadshus som också rymmer Fonus, Folktandvården och Gripen hälsocentral. Engström var en väl ansedd och förståndig person men han vågade inte sova i huset om nätterna på grund av spökerierna. För att sköta sina dagliga sysslor valde han att ha förskjuten arbetstid med sent sänggående. I stället sov han fram till förmiddagen. Familjens tjänstefolk fick jobba i det tysta nattetid för att inte störa Johan Gustaf Engströms sömn under de tidiga morgontimmarna.

På gården Grönlid vid Ishult, utanför Kristdala bodde landsfiskalen Karl Wijkström vid 1900-talets början. Han hade nära till Ishults tingshus där han tjänstgjorde vid rättegångarna. Grönlid ägdes av landsfiskalen Walden som tidigare innehaft tjänsten som landsfiskal och Karl Wijkström var hans hyresgäst. Walden hade flyttat till Eka vid Jämserum vid sin pensionsavgång.

Landsfiskal Karl Wijkström.

Självspelande piano

På Grönlid fick Wijkström uppleva ett piano som spelade av sig självt om nätterna och oförklarliga ljud av någon som vandrade runt i tomma rum. Dörrlås vreds om fast ingen var där. Karl Wijkström var en välrespekterad och trovärdig man i samhället. Även tjänstefolket hörde när pianot spelade av sig självt om natten och ljud av fotsteg i tomma rum. Även vänner och släktingar som besökte landsfiskalen upplevde samma spökerier. En bekant som var på besök berättade efter en sömnlös natt att dörren till hans sovrum öppnades och plötsligt slogs igen med en skräll. Steg hördes därefter fortsätta nerför trappan. 

Karl Wijkströms syster Hilma tillbringade sommaren 1927 på Grönlid, det blev en upplevelse hon aldrig kom att glömma. En natt hördes tydliga ljud av häst och vagn på gårdsplanen, men någon häst och vagn fanns inte. Dörrar öppnades av sig själva och fotsteg hördes i trappan. Det tassande ljudet avlöstes med ett trevande på hennes dörr efter nyckeln. Låset i dörren till hennes rum vreds plötsligt om. Detta var mer än hon kunde härda ut. Hon gav till ett galltjut. Därefter blev det alldeles tyst.

Grönlids mangårdsbyggnad var landsfiskal Karl Wijkströms bostad under många år.

Obehagligt förflutet

Spökerier eller inte, närliggande Krokstorp har som många känner till ett förflutet som kan vara obehagligt. Här ligger nämligen Tunaläns härads avrättningsplats, precis intill nuvarande Furulids festplats. Trots att tingshuset flyttades från Krokstorp till Ishult, fortsatte galgbacken att användas. År 1829 ägde den sista avrättningen rum vid galgbacken i Krokstorp.

Vid en plats mellan Emsfors och Forsa intill den gamla landsvägen till Mönsterås finns ett riskast. Detta är ett minnesmärke av det mer okonventionella slaget. Vid riskastet ska två pojkar blivit dräpta av en man som upprördes för att de lekte med en brödkaka. Det var svält och ont om mat. Riskastet är fortfarande aktivt, det ligger en hög med färskt gran- eller tallris på platsen där det hände. Folktron är nämligen att den som passerar utan att kasta ris får utstå att höra pojkarnas skrik och jämmer. 

Foto: Per Petersson 1962.

Flickskola och spritvarubolag

Nu är Engströms och Per Petrés bostadshus rivna. Köpmangatan ska breddas och ges en ny sträckning. Byggnaden i bildens mitt till höger om Drews kiosk är i tur att rivas. Byggnaden är Oskarshamns Spritvarubolags utskänkningslokal populärt kallad Sista Styfern. I krogbyggnaden hade även Elementarläroverket för flickor sina skollokaler. Krog och flickskola i samma byggnad var inte fullt ut en lycklig kombination. Spritvarubolaget uppförde år 1903 en ny utskänkningslokal vid Lilla Torget under namnet Stadskällaren.  När flickskolan upphört med sin verksamhet startade köpmannen Felix Karlsson en skjortfabrik i byggnaden. Skorstenen till höger i bild tillhörde Oskarshamns mejeri. Foto: Per Petersson 1962. 

Text: Thomas Gren

Foto: Arkivbild

Välgrundad hyllning i stadsparken

/i /av

Två herrar sitter på Alphyddans veranda och smider planer. De diskuterar vad som skulle kunna vara en passande hyllning till personen som de anser vara Oskarshamns egentlige grundare.  

Det här är berättelsen om hur en måltid och en ­eftermiddagsgrogg resulterade i ett minnesmärke
över en avliden ryttmästare. 

De båda hade adressen Varvsgatan och var grannar med stadsparken. Den ena boende i gamla sjömanshuset intill läroverket. Den andra i villan som källarmästare David Andersson byggde om till hotell. I dag har stadshuset sin parkering vid den gamla hotellträdgården och hotellet har blivit kontor. Den ena inflyttad från Blekinge, den andra västgöte född i Vänersborg.  Det var det vanliga när Oskarshamn växte och utvecklades som stad under andra halvan av 1800-talet. De nya invånarna kom från andra platser och såg möjligheten till anställning eller möjligheten att starta nya verksamheter i den växande staden. 

Nya sjömanshuset var klart för inflyttning år 1911, adressen är Båtgatan 3. På första våningen fanns lokaler som användes vid på och avmönstring av ombordanställda och vid mönstring av värn­pliktiga. Här hade också sjömanshusdirektionen sina kontor och sammanträdesrum. I övrigt rymde huset lägenheter. I den stora lägenheten på andra våningsplanet bodde direktör Carl Johan ­Schylander med sin familj under många år.

Gamla sjömanshuset med adress Varvsgatan 17 i Oskarshamn. Familjen Bergström bodde på övre våningen. Huset är kvar men saknar tornet idag.

Skrev om historia

Carl Fredrik Bergström hade till yrket varit telegrafkommissarie, anställd vid Telegrafverket i Oskarshamn. Bergström ägnade under flera år sin tid åt att skriva stadens historia. Hans intressanta bok gavs ut vid Oskarshamns stads 50-årsjubileum 1906, även hans två tidigare kalendrar över Oskarshamn hade rönt ett stort intresse. 

Nu förde han ett lugnt och hedersamt privatliv efter ett väl förrättat livsverk. Vid lediga stunder ägnade han sig åt uppdraget i styrelsen för stadsparken. Hans skötebarn var stadsträdgården med växthusanläggningen som försåg stadens planteringar med blomsterprakt. Även till många privata trädgårdar levererades blommor från stadsträdgården. 

Den andra var ingenjör Carl Johan Schylander född i Karlskrona. Han hade efter ett kvarts sekel som disponent inom stenindustrin i Vånevik blivit stadsbo. Nu ägde han stenbrotten i Uthammar och Flivik i Misterhults socken.

Stadsträdgårdsmästaren Iwan Lindvall och telegraf­kommissarien Carl Fredrik Bergström vid stadsträdgården.

Populära gravstenar

Schylander hade också öppnat ett gravstenshuggeri intill berget vid Besvärsgatans trappa. Där hade han ett par verkligen skickliga stenhuggare anställda. Schylanders deltagande i verksamheten krävdes dock någon dag i veckan. Att gravstenarna blev populära kan man se på de båda begravningsplatserna i Oskarshamn.

Halva september var gången och träden i stadsparken hade så smått börjat fälla sina löv. 

Under promenaden till Alphyddan hade de båda suttit ner en stund vid vattenkiosken. Där serverades -herrarna ett gott och svalkande isvatten från bryggeriet. Bergström berättade om de två parkfester han ordnat och som genomförts med stor uppslutning av stadsborna. Nu planerade han för ytterligare en stor fest i stadsparken. 

Det var dags för årets sista besök vid Alphyddan. Väl framme vid sommarrestaurangen välkomnades de båda av den leende källarmästaren Fredrik Nilzén. Efter måltiden intog herrarna eftermiddagsgroggen på Alphyddans veranda. På verandan diskuterade Bergström och Schylander den gamla idén att hylla ryttmästaren Johan Fredrik Hultenheim med en minnessten i stadsparken. Bergström ansåg att Hultenheim var stadens egentliga grundare. De sista åren hade ryttmästaren varit bosatt i staden. Redan året efter hans död hade en fond stiftats som skulle bekosta ett minnesmärke över ryttmästaren. Under sin levnad hade han ivrat för köpingen Döderhultsviks stadsrättigheter. När det målet var uppfyllt hade han engagerat sig i frågor som rörde den unga stadens utveckling.

J F Hultenheims minnessten avtäcktes vid en festdag i stadsparken den 11 juli 1899.

Medaljong i brons

Bergström berättade att han träffat skulptören Sigrid Blomberg från gården Skärshult i Fliseryds socken. Sigrid Blomberg hade just avslutat sin långa utbildning vid konstakademin i Stockholm. Hon befann sig nu i Oskarshamn för att utföra en altarutsmyckning i stadens kyrka.

Sigrid Blomberg hade lämnat ett förslag som innebar att hon skapar en medaljong i brons med ryttmästarens porträtt. Medaljongen skulle monteras på en sten i röd granit med inskriptionen J F Hultenheim. Den röda graniten skulle Schylander leverera från sitt stenhuggeri i Uthammar.

Med tiden fick även Carl Fredrik Bergström sin minnesplats i stadsparken. Den ligger strax öster om kyrkan. Platsen som kallas ”Bergströms kulle” är utsmyckat med ett rådjur i brons skapat av skulptören Arvid Källström. 

Text: Thomas Gren

Foto: Arkivbild