På Mörtfors Pensionat hörs ofta fotsteg utan att någon finns där.

Trots detta utstrålar hon både lugn och trygghet när hon tar emot oss i det så kallade glasrummet. Det är i denna del av restaurangen som hon har upplevt merparten av de oförklarliga händelserna.
– Redan när jag kom hit första gången för fyra, fem år sedan kände jag att det fanns något här som jag inte kunde förklara. Det har sedan blivit allt mera påtagligt. Det hörs ofta fotsteg i trappan till undervåningen, där gästtoaletterna finns, trots att ingen varit där. När jag sedan kommit upp för trappan till rummet har kristallkronan över bordet varit i kraftig gungning. Likaså hade vi en gammal stol som ingen vet var den kommer ifrån, den bara fanns här en dag. När den stod i glasrummet kunde den plötsligt vara flyttad ett stycke – utan att någon hade rört eller ens varit i närheten av den, berättar hon.
Tillsammans med sina föräldrar har Emma drivit pensionatet i snart två år. Själva huset är 103 år gammalt och har inhyst pensionatsverksamhet sedan 1918.
– Det har varit totalt sex ägarpar sedan pensionatet, eller Panget som det kallas i folkmun, öppnade. Jag har varit i kontakt med några av de tidigare ägarna och de har varit med om en del liknande saker som jag. Men det är inget man har pratat speciellt mycket om tidigare.
De oförklarliga upplevelserna i glasrummet inträffar oftast när hon är ensam på pensionatet och framför allt under lågsäsong när det är få gäster. Hennes mamma och några av de anställda har liknande erfarenheter. Trots detta är Emma sällan rädd.
– Jag får känslan av att det inte vill mig något ont. Det handlar snarare om någon som inte har fått ge uttryck för sina känslor i livet. Vi har fått indikationer om att det kan vara en kvinna med tidigare anknytning till pensionatet, förklarar hon.
Däremot går hon helst inte ner i källaren när hon är ensam och det är mörkt. Där, i det innersta utrymmet med nakna stenväggar som kallas valvet, finns krafter som hon inte upplever som lika snälla.
– Det är någon som är arg. Jag har fått småsten kastade mot mig och saker har vält precis framför ögonen… Vi har våra kylar och frysar i rummet utanför och både jag och en del av de anställda har vid flera tillfällen sett en stor gestalt röra sig innanför de glasade dubbeldörrarna till valvet.
Även från pensionatets kök, nedanför trappan till källaren, har såväl Emma som en del av övrig personal tyckt sig se någon passera förbi vid ett flertal tillfällen. Till andra oförklarliga händelser hör bland annat att dörren vid nuvarande entrén har öppnats och stängts trots att den varit låst och ingen rört den.
– Ursprungligen var ingången på ett annat ställe och rummet innanför nuvarande entrén sägs tidigare ha använts till förvaring av döda från byn innan de blev hämtade av likbilen.
Efter alla händelser hon varit med om bestämde sig Emma för att kontakta Laxton Ghost Sweden, ett paranormalt undersökningsteam som hon kommit i kontakt med via nätet. De besökte Mörtfors Pensionat under ett dygn i januari där de riggade upp sin avancerade utrustning för bild- och ljudupptagning samt mätning av energi och elektromagnetiska fält.
– De fick utslag på all sin utrustning, vilket de inte fått någon gång tidigare. Via de ljudupptagningar som gjordes under natten fick vi fram ett antal namn som på olika sätt kunde härledas till familjen eller huset. I valvet, i källaren, var det däremot bara ett virrvarr av hundratals röster där de till slut lyckades tyda namnet Markus. Ett namn som vi inte har en aning om vem det tillhör eller vilken anknytning det har till pensionatet.
För att få svar på detta och mycket annat kommer Laxton Ghost Sweden att göra en uppföljning i Mörtfors senare i höst, berättar Emma Öhman. Själv kommer hon fortsätta att driva pensionatet och förhoppningen är att de illasinnande krafter som hon känt ska ge sig av och försvinna så småningom.
– De övriga har jag inga problem med. Alla väljer själva hur man vill ställa sig till sådana här oförklarliga händelser. Jag har varit öppen för andevärlden sedan jag var liten och känner mig trygg med det, konstaterar hon leende.

Text: Mikael Bergkvist
Foto: Curt-Robert Lindqvist